Friskskammen | Hanni Roslund

Hanni Roslund

Annons

Friskskammen

Jag minns fortfarande de kvällar jag låg och grät ögonen ur mig.
Jag minns fortfarande de dagar jag satt i klassrummet och tänkte att jag aldrig kommer kunna stå ut fem år till i skolan.
Jag minns fortfarande känslan av att rakbladet var det ända lösningen på smärtan jag kände psykiskt just då.
Jag minns fortfarande all ilska jag hade inom mig, mot världen.
Jag minns fortfarande hur jag tänkte:  “Är det verkligen tänkt att livet ska vara såhär svårt när man är såhär ung?”
Jag minns fortfarande känslan av att inte lite på en ända mänsklig själ.
Jag minns fortfarande hur jag inte orkade mer och önskade att allt skulle ta slut.

Dessa känslor och händelser finns fortfarande inom mig och kommer alltid till att vara en del av mig, precis som ärren på armen kommer alltid kommer vara en del av mig. De psykiska ärren syns inte längre, men de betyder inte att de är borta. Tillitsproblemen är långt ifrån borta och känslan av hopplöshet gör sig påmind vissa dagar.
Ens psykiska ohälsa försvinner inte helt, men den blir bättre. Depressioner går inte över och gör sig sen aldrig påmind igen. Hålet är fortfarande lika djupt och det gör fortfarande lika ont att hamna där, men däremot så hamnar man där mindre och mindre. Man lär sig hur man undviker hålet, man lär sig att klättra upp ur hålet snabbare, man lär sig att man inte kommer bo i hålet resten av livet och man lär sig att man förtjänar att må bra.
När man var i det, så var det verkligheten. Nu vet man att det inte alls är verkligheten, utan bara en känsla som man vet att man inte ska agera på,

_DSC0037 (4)

Har man väl sagt “Jag mår bra”, så får man inte lov att må dåligt igen. Om man svarar “ja” på frågan om man är okej, då får man inte lov att må dåligt igen. Oftast så tänker inte andra folk på det viset, men inombords så känns det oftast så. Då har man erkänt att allt är bra och man skäms när man väl har en dålig period igen. Man vill inte erkänna det för de anhöriga, för de har andats ut och tror att allt är okej igen. Man vill inte att de ska bli oroliga igen, då man vet att man kan ta sig ur det igen.
Det är som om de anhöriga oftast tror att man är djupt nere i hålet igen och inte bara att man har en dålig dag, precis som vilken annan människa som helst. Självklart ska man ha förståelse för folk som inte mår bra, men att behandla de som om de vore gjorda av glas och trippa rundor, det gör inte saken bättre. De gör så att man skäms, man skäms över att ens psykiska ohälsa påverkar alla andra. Då är det inte längre okej att inte vara okej.
Man skäms över att man blivit frisk.

_DSC0064 (2)

Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons
stats